hangmenProjects presenterar stolt:
FROM THE OTHER SIDE
Jean-Baptiste Beranger, Anna-Karin Brus, Calle Carboni, Kelvin Douglas, Sara Edström, Jonatan Habib Engqvist, Suzi Ersahin, Annette Felleson, Birta Gudjonsdottir, Karolina Holmlund, Niklas Johansson, Maria Lantz, Niklas Malmström, Alice Máselníková, Robin McGinley, Ulla Mogren, Björn Norberg, Monika Nyström, Pontus Raud, Andreas Ribbung, David Risley, Patrik Svensson, Anna Wignell, Kolbrún Ýr Einarsdóttir och Stina Östberg
Utställningen är curerad av Jenny Bergman och Stephen McKenzie
26 april - 15 juni, 2019
Vernissage: fredag 26 april, kl 17.00-21.00
Beskrivningen av den här utställningsidén låter nästan som ett utkast till en komplott mot den officiella konst- och konstnärsideologin. Nu är det den andra sidan som ska komma fram: ”Vi vill bjuda in konstnärer som jobbar med konst men som inte ställer ut sin egen konst utan jobbar för att andra ska synas; tex curators, konsthallschefer, gallerister, konstkonsulter. Vi vill alltså ställa ut grejer de gör på sin kammare ...”
Den antropologi som styr samhällsorganisationen sedan kanske 30 år tillbaka, utgår ju ifrån att de enda verkliga drivkrafterna är viljan till ökat välstånd för en själv, och till erkännande av experter på det område som man vill konkurrera på. Det som den här utställningen däremot utgår från är konstnärer som inte konkurrerar, utan ”hjälper andra att synas”. Och det som de sedan gör på kammaren, och som inte är avsett att bli offentligt, måste då vara gjort av andra drivkrafter än de officiellt föreskrivna. Således är det konst av en annan människa än den som systemet är designat för att lyfta fram. Konst med integritet, skulle det kunna beskrivas som, eller asocial konst som drar sig undan det som betraktas som det mellanmänskligas kitt idag: konkurrens. Kanske är det konst för homo sapiens vi får se, snarare än konst för den som förstår världen i termer av kulturellt eller annat kapital, eller som en socialdarwinistisk kamp, en tävlan om uppmärksamhet eller något sådant.
I konstdiskursen har den där ideologin fått sin motsvarighet i tanken på att konsten blir till direkt i offentligheten, genom institutioners ingripande. Den var mindre störande under den period då många konstnärer gjorde installationer, och därför jobbade i direkt relation till en eller annan institution, och i vilket fall som helst i relation till visandet. Även en sådan konstidé som aldrig förverkligades hade utställningsoffentligheten inbakad i sig. Sådana idéer kan man givetvis göra på sin kammare. Men för många är utställningen en extern faktor, som man kan använda för att testa verken, eller för att testa publiken, för att berätta något eller för att få reda på något. Men det är ju inte alltid som den viljan finns när konst görs. Så relationen till det offentliga kan ju inte ses som väsentlig för konsten.
Frågan är huruvida den kanske egentligen är skadlig (vilket jag tror är en fråga som man ska ha med sig när man tittar på den här utställningen). Marcel Duchamp skrev en gång om konstlivet kring första världskriget, att de gjorde mycket, men oftast bara visade det hemma hos någon. ”Offentlighet förtar alltid något av konsten”, kommenterade han det hela. Kanske har institutionsteorin lett till att vi nu bara är vana att se konst som institutionen redan har berövat någonting, konst formad av social kontroll. Kan kammaren, det egna rummet, vara tillräckligt som skydd mot den? Konst gjord vid sidan av offentligheten? H.D. Thoreau skrev att det enda han ångrade från sin tid i samhället var att han betedde sig så väl, vilket väl betyder att han anpassade sig och var duktig. Tänk att få se konst gjord utan sådan anpassning!
Om den inte är gjord för andra, så måste den här konsten vara gjord för att aktiviteten har ett egenvärde. Eller möjligtvis för att resultatet har ett möjligt egenvärde. Hur ser konst ut som är gjord under sådana förutsättningar? Kommer det vara skissartat eller ett väldigt detaljerat pillande? Visionärt eller snarare något som fångar mikrosensibla svängningar i det banala? Kommer relationen mellan konceptualitet och sensibilitet, intelligens och kropp, se ut på ett annat sätt än i en mer socialt betingad produktion? Vad gör människor när de gör något i full frihet och för sin egen skull? Jag tycker att det är enormt intressant att få se det. Människan bortom morot och piska, utvärdering och målsättning – konst bortom hela sin byråkratiska och ekonomiska apparat. Vad gör man när det enda som står på spel är vilket livsinnehåll man vill ha en viss dag? Kanske är livet som intensivast när det är en hobby, när det tar sig uttryck i konst gjord bortom all arbetsideologi.
Kanske är det en helt ny typ av konstnär som vi kommer att få se här, någonting distinkt från de ”professionella konstnärer” som högskolorna vill producera. Smygkonstnären, extrakonstnären. Konstnären som genom konsten tar hand om sitt eget liv, vårdar sin egen självrelation, eller kanske helt enkelt momentant befriar sig från sig själv, eller lägger grunden för en möjlig kultur. Konstnären utan yrkesidentiet, konstnären som människa, eller kanske som djur. Som ett levande väsen. Konstnären på andra sidan offentligheten. Konsten ständiga ”å andra sidan”, som aldrig annars blir mer än ett mummel.
Lars-Erik Hjertström Lappalainen
