TUR & RETUR: ANNA JÄRVINEN AND PETRA LINDHOLM
24.08 - 22.09  2018

Opening:  24 August at 17.00-21.00. Live music performance with Tapio Viitasaari, Anna Järvinen and Christian Sandell at 19.30

Den här utställningen började i en yttre händelse; en resa, ett möte, ett gemensamt språk och i efterhand ledde det ena till det andra och bilder, filmer och ljud mynnade ut i ett verk. En experimentell tidsresa där något har väckts till liv och där sångerna, melodierna och samtalen utgör ett incitament till den konstnärliga gestaltningen. Och när ljuden och filmerna från resan blir ett videoverk slutar det verkliga att vara verkligt och blir fragmentariskt och subjektivt så som våra minnen allt som oftast beter sig. Likt en skiss, en känsla.

Stephen McKenzie: Petra and Anna were finally introduced at the opening of Women don’t paint very well; a group exhibition where they were both participating artists at hangmenProjects 2016. This meeting had been talked about as far back as the year 2000. Anna at that time was writing and singing in the band Granada and Petra in her final years at KKH. Back then it was thought that Petra could make a music video for Granada, with the luxury of time it is much more fitting that they have now collaborated on the multimedia art installation Tur & Retur. From there the first encounter at hangmenProjects, they became interested in their common ground, a distant relationship to their own identity because of language. Similar feelings but from the opposing directions, Petra being Finland Swedish, growing up in Finland with Finnish as a second language and now living in Sweden speaking Swedish with a Finnish accent. Anna born in Finland but has grown up in Sweden, where her second language has become her first. An investigation into this dilemma has been the base of the collaboration. After a false start, a trip to Helsinki was organized without any clear plan, a night in a hotel and the ferry back to Stockholm.

Petra Lindholm: Vilket hav tillhör vem. Havet mitt i, mellan mina två liv. Allt flyter ihop men känslan av att inte höra hemma varken här eller där hänger kvar. Jag bor i skogen nu, jag har lämnat den fria horisonten, det har gått för kort tid för att jag ska veta vad det gör med mig på längre sikt. Min finska behöver bättras på, även min svenska tycker många, men min svenska sägs det, har blivit mycket bättre, fastän det fortfarande hörs att jag bryter på finska. Min finskalärare: Du byter ut finska ord mot svenska genast du inte kan ordet. Du väljer ändelser efter gehör, det blir ofta fel. Prata mer finska så kommer det flyta bättre. (Med vem?) Jag har ibland försökt nästla mig in i det riktiga finska, försökt låta som dom, röra mig som dom, förstå deras humor. I Sverige är jag stolt över mitt forna hemland, pratar om riktig vedeldad bastu vid sjön, ärligheten, det tysta, det lugna. Men i verkligheten jag har aldrig fått bli en del av det. I Finland är jag den snobbiga, översittaren, den privilegierade finlandssvensken. I Sverige är jag kusinen från landet.

Anna Järvinen: Att sjunga på svenska är att hålla lite distans. Att tala svenska med sina barn är egentligen något fruktansvärt. Men man vänjer ju sig. Jag var sex när vi lämnade Helsingfors och trodde i femton år att jag skulle flytta tillbaka, att det väntade på mig. Språket höll jag levande med dagliga samtal, samtliga lov och mycket, om än långsam, läsning. Men jag hängde inte med, varken i kändislandskapets växlingar eller i löpsedlarnas undertexter. Efter fyrtio år måste jag konstatera att det är allt annat än enkelt att vara dotter till en som av kärlek bosatt sig i ett annat land. Mitt hjärta talar finska, men min vardag, utbildning, arbetslivserfarenhet, familj är helt igenom svenska. Och jag älskar Stockholm, alla delar av Sverige. Såklart ville även jag rösta i riksdagsvalet. Mamma vågade inte genast berätta för mostrarna. Det här är mitt hem och Helsingfors kommer alltid att förbli en olycklig kärlekshistoria. Jag skriver på finska mer nu än på länge, kanske i ett försök att hålla fast mitt förstaspråk, kanske förskräckt över tidens gång. Ett av mina två barn förstår mitt modersmål. Det är som den halva känsla som blev min lott, fast mamma bara följde sitt hjärta hitöver; det ligger ju bara en natt bort egentligen.

Anna Järvinen (b. 1970  in Helsinki) moved to Täby outside Stockholm at age six due to mother's new marriage. Always had a longing back, will not return. Recorded with Granada in 1998-2003, released solo album Jag fick feeling in 2007, Man var bland molnen 2009,  Anna själv tredje 2011 and Buren plus its Finnish counterpart Annan. En Anna. in 2015. Has toured the Nordic countries and performed at events such as Polar Music Prize. Nominated for Swedish Grammies, P3 Gold and Nordic Music Prize. Starred as Marie Antoinette in the musical Alla ska dö, men jag ska dö först, based on her music at Drottningholms Slottsteater in 2012-13, hosted TV show (SVT 2) Anna Järvinen och kvinnorna on Swedish Television (SVT) in 2016-17. Taken part of Hangmen Projects shows twice before and exhibited drawings in Helsinki, including Hanasaari/Hanaholmen Culture Center.

Petra Lindholm (b. 1973 in Karis) lives and works in Pjätteryd, Småland, Sweden. She studied at the Royal Institute of Fine Arts in Stockholm (1996–2001) and has had solo exhibitions in galleries and institutions in Sweden, Finland, Germany, Italy and the United States. She is represented in the collections of the Moderna Museet, Stockholm, Malmö Art Museum, Borås Art Museum, Västerås Art Museum, and Kiasma, Helsinki. In 2001 she received the Maria Bonnier Dahlin scholarship, and in 2006 she was awarded the third prize of Carnegie Art Award. Represented by Galleri Magnus Karlsson, Stockholm and Collectiva Gallery, Berlin.